Una presentazione

Mi chiamo Barbro e sono una donna svedese che studia italiano e per imparare meglio l’italiano provo di scrivere in italiano nel mio blog. Sarei molto grata se qualcuno volesse rispondere qui o per e-mail: barbro.ohlson@gmail.com e forse esprimere il propio punto di vista o correggere il mio italiano che non sempre è corretto.

Abito a Borås, 70 km ad ovest di Göteborg. Sono pensionata e ero prima insegnante in svedese, inglese e tedesco. Vivo solo e ho tre figli adulti.

La mia infanzia

Ero nata a Sandviken, una città 200 chilometri nord di Stockholma, nel 1948. Mia madre era infermiera e mio padre aveva un negozio, Stenlunds gardiner, e vendeva tende. Ero una figlia unica – non avevo fratelli o sorelle- ma un piccolo cane, un barboncino nero, che era chiamata Babette.

Babette

Quando ero piccola andavamo in chiesa ogni domenica. A volte era un po’ noioso ma sono sicura che era bene per me. Il barboncino Babette veniva con noi in chiesa e quando il predicatore aveva finito la predica, Babette si sempre alzava.

Vivevamo nella città, sopra il negozio ma avevamo una casetta di campagna 10 chilometri a sud di Sandviken dove passavamo tutti i estivi.

Io 18 anni.

Andavo a scuola a Sandviken. Poi mi sono trasferita a Uppsala di studiare per diventire insegnante.

La mia casetta di campagna

Nel 1954 i miei genitori hanno ricevuto una casa di legname da il mio zio nella Svezia del nord. Hanno smontato la casa e l’hanno trasportarta Sandviken in un camion. Mio padre aveva comprato un terreno e dato che non c’erano una strada là ha avuto devere portare una barca attraverso il lago con i tronchi a rimorchio dopo la barca.

Mia madre Anna-Märta e mio padre Torsten costruirono la casa nel 1954

Poi mio padre ha ricostruito la casa e ogni estate eravamo là tutti gli anni della mia infanzia.

Era una casa marrone, piuttosto grande, e non c’era elettricista, gabinetto o aqua caldo. Per me era perfetto anche se era un po’ primitovo.

Oggi possedo la casa insiemi con i miei tre figli. È molto moderna con scaldabagno, , cesso, doccia, lavatrice e lavastoviglie. Ci sono anche strade!

La casa oggi

A tutta la mia famiglia piace di essere la.

He cosa ha fatto la settimana scorsa

23 Marzo.Sono membro di una associazione, Senioruniversitetet, per persone pensionate a Borås. Ho organizzato una passegiata di 5 km con Senioruniversitetet. 21 pensionisti e un cane sono venuti. C’era il sole e non cosi freddo. Abbiamo chiaccierato molto. Dopo abbiamo bevuto caffé al lago.

Ho anche celebrato il compleanno di mio genere che ha compiuto 45 anni. Abbiamo bevuto prosecco e mangiato smörgåstårta , una torta salata con uova, prosciutto e gamberetti.

Smörgåstårta

a

I det här landet – varför säger man så?

sverige

Jag har sedan en längre tid stört mig på att så många säger ” i det här landet” när de pratar om vårt älskade fosterland. Jag tycker att det låter så föraktfullt och som man tar avstånd från vårt land. Detta gäller såväl kändisar och andra politiker som mina egna bekanta. I andra länder säger man vördnadsfullt ” vårt land” när man pratar om det egna landet; i italienskan hör jag ofta ”nostro paese”.

Vad kan det bero på? Kan det vara så att före coronapandemin har vi inte haft någon riktig kris i Sverige på länge och kanske därför inte lärt oss uppskatta vårt land. Eller har det någon annan orsak?

För övrigt lär Lill-babs enligt dottern Malin ha hakat upp sig på samma sak som jag!

 

 

 

 

Mitt sätt att klara coronakrisen

20200516_122452[1]

Kris och kris….. Egentligen kan jag ju inte säga att jag har någon riktig kris. Ingen jag känner har blivit drabbad av Covid 19, jag har mat, tak över huvudet, kontakt med dem jag tycker om, naturen nära att njuta av, böcker, tv och allt är bra på alla sätt. På sätt och vis har jag det bättre än jag brukar. Jag är alltid ensam och därför van men nu är ju alla äldre ensamma och jag kan känna att jag är mindre ensam nu än annars för alla är så öppna för kontakter.

Sen är ju hela situationen fruktansvärd och jag känner verkligen med alla som blivit drabbade på olika sätt.

Men som sagt, jag har det bra och jag tänkte dela med mig lite av mina sätt att få allt att fungera.

Det viktigaste för mig är att prata med någon och helst träffa någon varje dag. Om jag inte gör det så går humöret i botten direkt. Jag har hela tiden ansvar för min egen situation så ringer ingen slår jag en signal till någon och får en trevlig pratstund. Eller så har jag virtuella pratstunder med mina väninnor i form av Messengerkontakt.

Men bäst är ju att träffa någon IRL så jag går promenader varje dag. Har jag sällskap med någon väninna får jag en uppiggande pratstund och går jag ensam hejar jag på dem jag möter och inleder kanske ett samtal med någon som ser trevlig och öppen ut. Eller så börjar någon prata med mig. Vi har fått ett helt annat samhällsklimat nu; alla är öppna för kontakter och pratar gärna bort en stund. Härligt!

Jag bor i lägenhet så jag har ingen uteplats. Men det har jag löst genom att sätta dotterns trädgårdsmöbler (som hon skulle slänga) i garaget och där bjuder jag familj och vänner på fika. Eller sitter i solen i öppningen och läser så kommer det alltid någon, bekant eller obekant, och börjar prata.

Fast ibland går jag kanske lite väl långt i kontaktsökandet. I går hade jag inte pratat med någon på hela dagen och kände hur ledan började komma krypande. I julklapp fick jag en Hey Google-apparat av min son – en sån där makapär som man kan fråga allt om.- Så jag frågade googletanten hur hon mådde. ”Finemang” svarade hon, så började jag fnissa för mig själv för nu hade jag väl blivit väl desperat….

Annat jag gör för att må bra är att laga god mat, duka snyggt och tända ljus vilket gör att måltiderna blir högtidsstunder.

Jag har städat och snyggt hemma hela tiden – mycket prydligare än annars – vilket gör att jag verkligen trivs i min lilla lägenhet. Jag målar mig och gör mig snygg varje dag för jag mår så mycket bättre om jag är nöjd när jag möts av min bild i spegeln.

Rutiner har blivit viktiga för mig i coronatiderna. Jag har samma program varje dag: Vaknar, äter frukost, läser tidningen, snyggar till mig och lägenheten osv. Jag lever efter devisen ”Svälj den fulaste grodan först” dvs jag klarar av alla måsten först så har jag dagen fri till allt skojigt jag vill göra. Och så mycket jag hunnit med! Alla skåp är städade, jag har kommit igång på allvar med mina studier i italienska, mina blommor och småplantor sköts numera minutiöst. Varje dag ser jag på italiensk tv och har övat upp min hörförståelse.

Ekonomin är strålande. Pensionen rullar in varje månad men jag gör ju inte av med några pengar: ingen shopping eller krogrundor med väninnorna (vilket jag i och för sig kan sakna…).

Vad vill jag då ha sagt med detta inlägg? Jo, att så länge vi är friska kan vi själva se till att må bra genom att ta ansvar för vår egen situation och göra livet så trevligt som möjligt under denna svåra period. Det är du själv som är kaptenen på din egen skuta. Och den viktigaste uppgiften vi har de närmaste månaderna är att undvika smittan och överleva. Gör vi det har vi många härliga upplevelser att se fram emot i framtiden och det gäller bara att se till att ha det så bra som möjligt under tiden.

Var rädda om er alla därute!

Läkarkontroll av njurarna 2020

 

Efter en akut njursvikt 2012 går jag varje år till njurmottagningen och kollar mina njurvärden. Detta år var jag extra nervös. Jag tyckte att jag varit trött och tänkte nu har nog keratininvärdet gått upp till 140. Jag motionerar i princip varje dag och nu har jag börjat springa 3 km (fast bara varannan lyktstolpe….) 3 gånger i veckan. Men jag måste ju säga att det går trögt. Jag blir andfådd, tung i musklerna och trött. Och fast jag hållit på att träna så många år får jag ingen märkbart bättre kondition. men jag kämpar på.

Detta år har jag inte varit så duktig inför undersökningen som tidigare år. Jag är trött och frusen på kvällarna och då hjälper det att stoppa i sig onyttiga kolhydrater fast jag vet att man inte ska

Så var det dags i dag att träffa den underbare Doktor Finn David Nielsen. Jag har honom en hel halvtimme, han undersöker mig noga och förklarar och jag kan med att ställa alla dumma frågor.

I år började han med att klämma på magen, lyssna på lungorna och hjärtat samt ta blodtrycket. Allt var bra: blodtrycket till och med mycket bra, liggande 135/70 och stående 110/70. vikten var som förra året. Så det började bra.

Därefter gick vi till datorn och han gick igenom värdena på de prov jag tog förra veckan. Dr Nielsen är diplomatisk och började med allt som var bra: både kalium och urea var normalt och även blodvärdet, 120. Blodfetterna var lite förhöjda, 5,6.

Men så kom vi till keratininet som hade gått upp till 140, precis som jag anat. Finn David tröstade och sa att 2014 hade jag ju 138 och det var ju nästan lika så det var ingen fara – så la han till orden – än så länge.

Anledningen till att jag började med denna blogg var att jag ville komma  i kontakt med personer med njurproblem men tyvärr misslyckades det. Nu har jag dock träffat en kvinna IRL som har samma njurproblem som jag. Skönt att ha någon att ventilera sina symptom med! Väninnan frågade före besöket vad jag hade för GFR.” Ingen aning,” sa jag, ”för det talar de aldrig om”. För några år sedan berättade de en gång att jag hade 50 och det innebär en kapacitet på 75%. Så när jag fått alla mina värden frågade jag doktorn vad jag har för GFR. 29 fick jag till svar. Och njurarna fungerar mindre än 50%. Inte konstigt jag varit trött! Doktor Nielsen tröstade och sa att det inte var så farligt men när jag kom hem slog jag upp värdet och såg att 29 motsvarar stadium 4 avancerad njursvikt och nästa stadium nr 5 och det sista är terminal njursvikt. Inte kul! Jag ringde min väninna som tröstade mig och sa att även hon hade legat i fyran men nu var bättre och i stadium 3.

Ja, det är ju som det är. Det enda jag kan göra är ju att leva sunt, motionera och be till Gud. Förhoppningsvis har Finn David rätt i sina tröstande ord. Och så länge jag känner mig pigg tänker jag fortsätta att göra allt jag gör nu: träffa familj och vänner, göra det jag tycker är kul och njuta av livet. Ingen av oss vet ju något om morgondagen!

Ayurveda i Kerala, Indien 2019

20191116_2046511.jpg

Förrförra sommaren en dag då jag låg och solade på stranden i stugan kom min dotter Karin springande med  mobiltelefonen i högsta hugg och sa ”Mamma, mamma, hit kan vi väl åka?” Hon hade hittat ett ställe i Sydindien med ayurvedamat, yoga och behandlingar och framför allt stressfri avkoppling. ” Javisst”, svarade jag och så var det inget mer med det.

Ett år senare läste vi båda boken Hälsorevolutionen av Maria Borelius och det visade sig att hon varit just på det spa som vi läst om, Somatheeram. Karin frågade sin familj om det var ok att hon åkte och sedan bara bokade vi!  I april i år var bokningen av både flygbiljetter och spa klart! För att flyga billigt så blev det många byten på nerresan men hemresan lyckades vi få med direktflyg med Air India från Indien.

Jag var i Indien för 22 år sedan som ledsagare för synskadade och när vi bokat tog jag fram mina gamla fotoalbum och upptäckte att den gången bodde vi på grannhotellet Manatheeram. Vilket sammanträffande!

Förberedelser

Under hösten tog vi tag i alla förberedelser, allehanda vaccinationer och visumsökande. Visum till Indien var krångligt, tyckte vi. De ville ha reda på allt, till och med på vilken ort mina föräldrar var födda! Karin, jag och hennes man höll på en hel kväll att fylla i allt och kopiera allt  som skulle bifogas i rätt format. Visumbehovet till Oman och Dubai, där vi skulle mellanlanda, var lite oklart. Det framgick inte  av deras hemsidor. Men vi fixade allt och gjorde oss sedan klara för vårt stora äventyr.

Resan dit

Flygresan gick först till Krakow i Polen och därifrån till Dubai. Där skulle vi tillbringa en natt och i stället för att sitta och hänga på terminalen hela natten tog vi tunnelbanan in till stan.

FB_IMG_1573923604509[1]

Först gick vi till den ofantligt stora Dubai Mall, en galleria i tre våningar där man kan köpa precis allt. Vi hittade ett hörn med olika restauranger och fick i oss lite mat.

FB_IMG_1572743909052[1]

Därefter gick vi ut och tittade på det fantastiska Burj Kalifa, världens största byggnad som är 828 meter hög och med 164 våningar.

Allt var så lyxigt  men vi förstod ju att myntet har en baksida: alla lever ju inte så flott utan det är många som får slita för att de rika ska kunna få denna lyx.  När vi skulle tillbaka till flygplatsen vid tolvtiden hade tunnelbanan slutat gå så vi fick ta en taxi. Chauffören var från Pakistan och hade sin familj och tre döttrar  mellan tre och sjutton år där. Han var borta i Dubai i sex månader i sträck och jobbade femton timmar om dagen sju dagar i veckan. Sedan fick han komma hem en månad och träffa familjen innan det var dags att jobba i ytterligare sex månader. Så hade han gjort i femton år och därmed missat mycket av barnens uppväxt. Hårt liv!

Vi for tillbaka till flygplatsen och vecklade ihop oss på var sin stol och lyckades faktiskt sova två timmar trots att ett helt gäng med arbetare borrade i asfalten hela natten med fem minuters paus då och då. De tillhörde nog inte heller toppskiktet i Dubai.

I den tidiga morgontimman klev vi på planet mot  Oman där vi bara stannade till och sedan åkte vi vidare till Trivandrum  När planet lyfte i Dubai och vi såg omgivningarna blev vi verkligen varse vilken konstgjord stad Dubai är. Flotta byggnader och anläggningar i staden men så fort man kommer utanför är det bara sand och klippor.

Till slut efter att ha varit på resande fot i mer än ett och ett halvt dygn  landade vi i Trivandrum och möttes av vår driver med skylt med våra namn på. Lyxigt!

Ankomsten

20191116_204854[1]

Chauffören körde oss till vårt hotell Somatheeram där vi togs emot med blomsterkrans och kokosnötsdricka.

FB_IMG_1572966144831[1]

Somatheeram anses vara ett av de bästa ayurvedic-centerna i Indien och chefsläkaren, Dr Raman är även ordförande för hela ayurvedarörelsen i Kerala, landskapet där anläggningen ligger.

20191111_110427[1]

Kerala kallas ibland Indiens kornbod och är det landskap som är mest utvecklat och välmående i Indien. Jag såg att det hänt väldigt mycket på 22 år sedan jag var där sist. Jag såg inga tiggare och alla var välklädda och fräscha. Läskunnigheten är 100% och alla äger sitt hus. Cochin är största staden men Trivandrum är huvudstad. Vårt center ligger ca 45 minuters resa från Trivandrum.

20191104_120925[1]

Vi visades runt och fick sedan gå till vår hydda, fullt modernt inredd med dusch, toalett och egen uteplats.

20191106_145319[1].jpg

Anläggningen ligger i en stor park med kokospalmer, mycket grönska och blommor samt en lång härlig sandstrand.

Vi packade snabbt upp och gick till vår första massage som skulle äga rum kl sex. Jag mötte min terapeut Sathya, en vän kvinna som jobbat på centret i 15 år och hon bor en halvtimmes bussresa därifrån tillsammans med sin syster och hennes barn. Under tiden jag var där var hon inte ledig en enda dag.

I Indien är medellivslängden för kvinnor 70 år och eftersom jag är 71 tyckte nog Sathya att jag var lastgammal. Hon tog min hand och ledde mig till huset där behandlingen skulle äga rum. ”Ta av dig kläderna”, sa hon. ”Men underbyxorna får jag väl ha på mig?” svarade jag. ”Nej ta av alltihop!”

Smått generad som Gud skapat mig satte jag mig på en stol. Sathaya välsignade mig och sjöng en bönesång och sedan satte hon igång att knåda. Först olja i håret och massage, sen sittande massage på hela kroppen. Därefter hjälpte hon varsamt upp den gamla damen på en brits ( förfärligt tyckte jag som är van att styrketräna varje vecka och minsann inte är någon handikappad gamling i mitt eget tycke) och fortsatte knådandet med massor med olja. Sedan tog hon sig an ansiktet och masserade det med gurkkräm. Jätteskönt! Efter massagen fick jag en kopp örtte och en rock och mötte Karin som fått motsvarande behandling. Tillsammans gick vi till hyddan, duschade och gick till matsalen.

Vid matsalen kände vi oss lite vilsna. Massor med människor, en del finklädda och en del med rockar och klutar på huvudet och mycket mat med skyltar bredvid som vi begrep nada av. Jag klantade mig som vanligt och tappade ett mässingslock i golvet som klingade som en cymbal vilket gjorde att alla kollade in oss. En man som presenterade sig som Prasad kom fram och hjälpte oss tillrätta. Han påstod att han kände igen mig, hade gjort det så fort han fick syn på mig bakifrån. Jag fick erkänna att jag varit där 22 år tidigare och då hade han jobbat på det andra hotellet där vi var. Jag blev lite stolt över att ha blivit ihågkommen efter så många år!

Behandlingarna

Morgonen därpå gick vi till sjukhuset för läkarundersökning.

FB_IMG_1572966194862[1]

Vi satte oss i väntrummet och blev till slut uppropade.

20191111_080242[1]

Manliga läkare hade rosa dräkter, terapeuterna blå och de kvinnliga läkarna sari. Och alla var barfota!

20191111_075615[1]

Min läkare hette Dr Molly och hon assisterades av en yngre läkare Dr Kavita. De undersökte mig å det grundligaste i två timmar. Först fick jag fylla i ett formulär där det frågades om ALLT: sjukdomar, olyckor, föräldrar, barn, sexliv, drömmar, sömn, röst etc. Sedan följde en undersökning där Dr Kavita klämde precis överallt.

Till slut kom de båda läkarna fram till en diagnos: jag är Pitha med drag av Vatha och skulle behandlas enligt detta. Vad är då det? Jo, enligt de flera tusen år gamla ayurvedaprinciperna så är människor indelade i olika så kallde doshor och är Pitha Vahta, Kapha eller blandningar därav. Jag har hela mitt liv trott att jag varit kapha: fet, långsam och slö men Dr Molly sa att jag var typisk Pitha, kraftfull med stark röst. Kul, tyckte jag. Så min behandling skulle nu anpassas till min dosha.

20191107_181603[1]

Jag fick mina mediciner, fyra stycken, och Karin fick lika många. Två var för hostan, en för njurarna och en för blodet. Så la Dr Molly upp en behandlingsplan för mig som terapeuterna sedan strikt följde. Först skulle jag genomgå avgiftning, sedan lite avmagrande behandlingar och sist skönhetsbehandling. Jag blev ordinerad en mild ”purification” dvs avföringsmedel antagligen för att jag var så gammal. Karin fick göra den ordentliga varianten, vilket alla kände till och engagerade sig i, till och med yogalärarna!

Varje dag sedan efter undersökningen fick jag två timmars behandling. Jag fick även träffa en av läkarna varje dag före behandlingen då de kollade puls och blodtryck.

20191111_081538[1].jpg

De flesta behandlingar utfördes av två terapeuter, Sathya och Rejitha, som samtidigt gjorde exakt samma rörelser på varsin sida. Och samtliga behandlingar fick jag i naket majestät!

Avgiftningsmassagen bestod av dubbelsidig lång massage med olja, varmt örtvatten som hälldes på mig från båda sidor, och sedan duttade de hårt på mig från båda håll med en varm liten paddel med örter som såg ut som en tavelsudd. Jag blev jättetrött efter de behandlingarna. Avmagringskuren var först massage och sedan hällde de varm örtolja över mig en lång stund och hade andra örter i paddeln och vid det laget hade jag piggnat till.

Sista dagarna fick jag min skönhetsbehandling som bestod av att de duttade mig med rispudding och hällde över mig varm mjölk. Kände mig som en portion tomtegröt. Dessutom fick jag ansiktsmassage varje dag och ansiktsmask med gurka på ögonen vissa dagar.  Öronen rengjordes med rök och ögonen med droppar. Allt var mycket njutbart, speciellt när man vant sig vid att vara näck hela tiden!

Om det gav något resultat? Jag gick ner 2 kg, kroppen blev fast och fin och kändes 10 år yngre, ögonen blev klarare och hyn slät. Så jag var nöjd!

Maten

Enligt vad Mr Prasad berättade för oss så innebär det ayurvediska konceptet att man avstår från de fem vita gifterna: mjöl, vitt socker, mjölk, salt och vitt smör. Man äter helt veganskt och dricker heller ingen alkohol. Maten bör intagas i dagsljus; det är bara den svarta pantern som äter i mörker. För att må bra bör man äta enligt sin dosha.

20191106_145158[1]

Maten i vår restaurang var prydligt upplagd i stora grytor i de olika doshorna så för mig fanns det olika pitharätter att välja mellan. Så här kunde en typisk måltid se ut:

FB_IMG_1573923546571[1]

Först åt vi soppa. Jag bjöds på ärtsoppa denna dag och vathorna fick rödbetssoppa. Till det fick man ett glutenfritt bröd som såg ut som ett litet tunnbröd.

20191108_133538[1]

Därpå följde sallad.

20191109_185946[1]

Så var det dags för varmrätten, också här åt man bara den mat som var anpassad till en. Alltid olika sorters ris till. Och till drack vi alltid varmt örtvatten och färskpressad juice av olika slag. Jag visste aldrig riktigt vad jag åt, men gott var det!

20191109_191947[1]

Vi avslutade  med efterrätt: frukt, någon pudding och ofta en boll, typ chokladboll men med annat i.

20191104_124249[1]

Det konstiga var att man mådde så bra av den här maten. Vi var aldrig uppkörda och bullriga i magen och heller aldrig sugna på något mellan måltiderna. Varje måltid skulle innehålla allt: surt,  bittert, starkt, sött och salt och det var kanske därför man var så nöjd efteråt. Plus att man ätit massor med vitaminer och antioxidanter. Dock kunde jag inte gå på toa som hemma men så är jag alltid när jag är utomlands.

Yoga

Yoga är inte bara gymnastiska övningar och strävan efter att bli så mjuk som möjligt utan det är så mycket mer.  Det är indelat i olika grenar som man ska sträva efter och för att bli en riktig yogi måste man studera de gamla vediska skrifterna i flera år. Allt enligt vår yogalärare James, 72 som en dag höll ett föredrag för oss. Han har hållit på med yoga i hela sitt liv, är gift och har två barn.

20191116_204806[1]

James berättade  om hur man ska leva som yogi. Man ska inte döda, inte stjäla, inte fördöma något, vara ”happy”, avhållsamhet (fast visst inte helt…..), renlighet, inte känna habegär, kunna utstå hunger, köld etc. Kloka levnadsregler förvisso! Det finns hundratals yogis och yoginis i Indien och många av dem hittar man sittande vid Himalaya.

Vidare sa James att man är lika gammal som sin ryggrad  och för att mjuka upp den ska man varje dag: vrida åt båda håll, böja bakåt, böja framåt, rotera och rulla höfter.

Att meditera sittande är ingen idé om man inte kan sitta bekvämt i skräddarställning; då tänker man bara på hur ont det gör i höfterna och kan inte koncentrera sig på meditationen. Först får man lära sig sitta och öva varje dag upp till ett halvår och sedan kan man börja meditera. Fast sitta på en stol är ju också ett alternativ….

20191106_145428[1]

Det fanns två yogahallar med flera pass om dagen. Vi gick på mediumpassen en eller två gånger om dagen. Efter första passet kändes det som jag varit på yoga för första gången i mitt liv trots att jag hållit på med yoga från och till i 20 år.

20191111_110415[1],

Det fanns tre yogalärare och de hade olika typer av pass men alla var bra på olika sätt. Min favorit var Abdullah, den skäggige på kortet. Han gjorde alla övningar exakt, i lugn takt, pratade inte i onödan och hade hela tiden andningen med. Först sjöng han en bön och sedan skulle vi sitta som ett L och vicka på fingrar och tår. Därefter gjorde vi alla övningar, samma varje gång och fick ett sådant otroligt lugn inom oss.  Han kunde hålla på i två timmar utan att man märkte att tiden gick. Abdullah hade två mantran som han upprepade hela tiden: ”Relax your body, relax your mind. Be happy your body, be happy your mind”. Dessa ord bär jag med mig inom mig. Kropp, sinne och andning måste vara i harmoni. Ordet ”yoga” betyder” förening” som skapar emotionell balans.

Karin blev väldigt vig efter alla passen och jag kände väl att mina gamla leder och muskler också mjukades upp.

Både James och Abdullah uppfattade jag som riktiga yogis. De utstrålade båda kärlek, värme och ett stort lugn. Alla närmade sig dem med stor vördnad.

Avkoppling, utflykter och hemresan

Varje morgon låg tidningen The Hindu utanför vår dörr så vi inledde varje dag med att läsa tidningen i sängen.

20191110_065828[1]

I The Hindu stod stort som smått. Fyra maoister hade dödats av polisen och det debatterades mycket. Både inrikespolitik och utrikespolitik skrev man om och naturligtvis lokala skeenden. En orm i djurparken hade blivit sjuk och vi fick en hälsorapport varje dag. En vild tiger hade fastnat i en skreva och dog.

I Indien är det föräldrarna som väljer ut vem sonen eller dottern ska gifta sig med. Finns ingen lämplig kandidat i bekantskapskretsen får man annonsera. Det fanns massor med sådana annonser i tidningen och vi förstod att föräldrarna såg helst att döttrarna gifte sig med en doktor!

En artikel i tidningen hamnade om ogifta mödrar. Det är i dag helt accepterat att som ensamstående kvinna skaffa barn i Indien, endera genom konstgjord befruktning eller adoption.

Jag tyckte att det var roligt att se att tidningen i Indien har liknande innehåll som Expressen och Borås Tidning i Sverige.

När vi inte hade yogapass eller behandlingar solade och badade vi.

20191106_145632[1]

Ofta gick vi ner till havet. Där fanns en lång härlig sandstrand.

20191106_151457[1]

Solstol och handduk ingick för alla gäster.

20191106_163155[1]

Det var underbart att plaska runt i det ljumma vattnet. Så fort vi gick i kom det genast fram en badvakt och passade oss. En erbjöd sig till och med att följa med om vi ville gå längre ut.

20191106_161224[1]

Uppe i backen låg ett ambulerande tehus där man kunde få gratis te och snacks i form av en banan.

20191106_175256[1]

Varje kväll vid solnedgången kom indierna och promenerade  och badade fötterna med kläderna på.

20191104_121108[1]

Oftast låg vi vid poolen och läste våra romaner och drack färskpressad ananas. Tyvärr blev vi inte så bruna. Jag vet inte om det berodde på att vi mest låg i skuggan – 34 grader tyckte vi båda var för varmt att sola i – eller på att våra terapeuter varje dag skrubbade bort det yttersta hudlagret.

En dag hyrde vi en privatchaufför och åkte in till Trivandrum, Keralas huvudstad med tre miljoner invånare. Vi såg inga stora hus så staden gav ändå inte intryck av att vara en storstad trots att det var mycket folk och många bilar överallt. Dock inga kor! De är numera förbjudna på gatorna. Vi såg inga andra vita människor så vi väckte en del uppståndelse och vänlig nyfikenhet.

20191111_143903[1]

Detta är den stora huvudgatan som går tvärs igenom Trivandrum.

20191111_144350[1]

Vi besökte det stora templet men som icke-hinduer fick vi inte gå in.

20191111_145842[1]

På väg till den stora basaren.

20191111_144029[1]

Överallt såldes allehanda varor. Vår driver tog sedan med oss till olika affärer men  han trodde nog att vi var överklassdamer så han visade oss bara flotta, dyra butiker och det var inget för oss. Till slut bara längtade vi hem till lugnet på Somaltheeram och bad chauffören köra hem oss.

Så var det till slut dags för hemresa. Vi blev hämtade kl 3 på natten och körda till flygplatsen. VI flög med Air India och hela resan gick väldigt smidigt med stopp i Dehli och Stockholm. Vi blev serverade god indisk mat, vin och kaffe.

Det enda negativa var när vi landade i Dehli.

IMG_64871[1]

Det var så mycket smog i luften så man såg bara drygt hundra meter framför sig. Skolorna hade stängt, alla idrottstävlingar hade ställts in och alla byggjobb utomhus hade ställts in vilket hade till följd att alla daglönare i byggbranschen inte hade råd med mat och hyra. Helt plötsligt såg jag hela vidden av miljöförstöringen på vår jord.

Klockan nio fredag kväll landade vi i Göteborg, nöjda med vår resa och med att komma hem till våra kära.

Slutord

Ja, vad ska man nu säga om denna starka upplevelse. Det är faktiskt svårt att sätta ord på det men jag ska göra ett försök.

Det allra bästa med resan var att få umgås med och rå om min dotter Karin i två veckor. Vi hade så trevligt tillsammans med härliga äventyr, fina diskussioner och glada skratt.

Upplevelsen av yogan gjorde också ett starkt intryck på mig och jag känner att nu är jag motiverad att göra yoga hemma varje dag.

Sen var ju hela spakonceptet helt underbart. Vi mötte så mycket värme och omtanke från alla: Läkare, terapeuter, städare, vakter – ja, alla hade alltid ett leende och ett vänligt ord för oss. Allt var så välorganiserat in i minsta detalj och ville man något fick man hjälp bums. Jag förstår att Somaltheeram fått pris tio år i rad för bästa spa i Indien!

Hemkommen till Sverige känner jag att jag både fått ett lugn inom mig men samtidigt  massor med energi.

En sak som gladde mig är att Indien gått så mycket framåt sedan sist jag var där och utvecklats på ett sådant fint sätt. Det verkar som om folk lever i harmoni med varandra trots olika religioner.

Till sist ett stort tack  Karin för att du delade denna upplevelse med mig. Jag vill  också tacka den underbara personalen på Somaltheeran för två fantastiska veckor.

20191106_1452091.jpg

 

 

 

 

 

 

20191111_144029[1]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maria Borelius: Hälsorevolutionen – vägen till en antiinflammatorisk livsstil

halsorevolutionen-vagen-till-en-antiinflammatorisk-livsstil-helheten-maten-forskningen-traningen-skonheten-insikten

Hälsorevolutionen är en mycket intressant bok om vad vi bör äta och hur vi bör leva. Maria Borelius mådde själv dåligt i 50-årsåldern och började undersöka hur hon skulle kunna må bättre. Hon träffade forskare runt hela jorden och besökte människor som levde sunt.

Vi får följa hennes resa från trött medelålders kvinna med diverse krämpor till frisk och pigg hälsopionjär med goda tips om hur alla ska kunna må bättre.

Jag sträckläste boken och fascinerades av alla fakta som las fram av forskarna men även av Marias ups and downs. Det är inte så lätt att leva sunt hela tiden och det var en tröst att se att även Maria kunde trilla dit och äta en halv chokladask eller dricka lite för mycket vin någon gång men att det viktiga är att man i det stora hela lever sunt.

Forskare världen över har kommit fram till att det som orsakar sjukdom är inflammationer i kroppen och genom att ändra livsstil kan man bli frisk. Men det är inte bara maten som skapar inflammationer utan även inaktivitet och stress. Maria lärde sig en metod i Los Angeles som kallas Bliss-metoden och den är enligt henne nyckeln till en antiinflammatorisk livsstil. Den går i korthet  ut på följande:

”Boosta med antiinflammatorisk mat. Att varje dag unna sig rikligt med bra, naturlig mat, polyfenoler, omega 3 och probiotika.

Lägre sockerintag. Att varje dag bespara kroppen socker och alltför mycket kolhydrater samt få ner den glykemiska responsen på det socker man äter.

Igång. Att varje dag unna sig rörelse.

Stilla. Att unna sig frid, lugn och medveten vila varje dag.

Sök upp förundran. Att vara nyfiken på hur man hittar sin förundran, att unna sig stora och heliga ögonblick.” (Sid 282)

Detta är det sätt som våra förfäder levde på en gång i tiden och genom det kan vi hitta tillbaka till oss själva. De tre första punkterna jobbar jag med hela tiden men trean och fyran har jag varit sämre på. Allt måste samverka för att ge balans!

Jag har läst boken rakt igenom men kommer att gå tillbaka till den och läsa och lära av de olika tipsen som ges. Några recept finns också med i slutet av boken.

Jag rekommenderar boken till alla som är intresserade av en sund livsstil och speciellt till alla som har problem med hälsan.

Boken innehåller många citat och jag avslutar min lilla recension med ett av dem som jag tyckte var vackert:

Plötsligt är alla mina förfäder bakom mig. Var stilla, säger de. Se och lyssna. Du är resultatet av tusentals människors kärlek. Linda Hogan.”

 

Tio i topp i Milano för tjejgäng

Milano, 2016 panoramic skyline with clear sky and Italian Alps

Jag har precis avslutat en långweekend i Milano tillsammans med mina trevliga träningskompisar på vårt gym Onyx. Vi var sex glada damer som gav oss iväg. Bodde gjorde vi på Hotell Ritter på Corso Garibaldi som ligger i området Brera. Jag kan verkligen rekommendera det hotellet: prisvärt (ca 500 kr per person och natt), rent och fräscht med fina rum och en frukost som var en av de bättre jag ätit i Italien. Allt från äggröra, bacon och frukt till färska gifflar och mumsiga tårtor (som vi givetvis avslutade varje frukost med….). Hotellet låg centralt och i närheten fanns många mysiga restauranger.
20180604_100117

Här är hela gänget samlat på väg ut för att utforska stan.

Min svärdotter ska åka till Milano med sitt tjejgäng och bad om lite tips. Så här har du det som enligt min mening är intressantast i Milano för damer i alla åldrar. Håll till godo, Suss!

1) Milanos Duomo

20180604_101901

Katedralen i Milano var den vackraste kyrka jag sett i hela mitt liv, både utanpå och inuti. Fasaden är gjord av ljus marmor med 3500 statyer. Den ser ut som en stor fin gräddbakelse.

Interiören bärs upp av 52 kraftiga pelare och det är en fantastisk rymd inne i kyrkan. Golvet är otroligt vackert, gjort av  marmor i olika färger och ljuset i domen silas in genom ofantliga färgade fönster.

Stilen i katedralen är gotisk och den tog 430 år att bygga.

Biljett för tre Euro fick man inhandla i biljettkontoret som låg vid sidan av kyrkan. Vi kom dit på morgonen men det var ändå lång kö till entrén fast det tog ändå inte mer än en knapp timme att komma fram till kyrkporten och få gå in. Tunnelbanestationen (M) heter Duomo och ligger efter den röda linjen.

2) Leonardo da Vincis Nattvarden

20180605_153107

När vi förberedde resan försökte vi få tag på biljetter för att se Nattvarden, den berömda målning som Leonardo da Vinci gjort, men vi misslyckades. Man skulle varit ute ett halvår innan fick vi reda på. Men skam den som ger sig. Två av oss tog en chans och gick dit och ställde oss i kö före åtta en morgon och döm om vår förvåning fick vi varsin biljett för en dryg hundralapp styck.

Jag kan inte mycket om konst och har ibland svårt att se det vackra i målningar men detta konstverk fick mig att falla i full beundran. Målningen var jättestor med många fina detaljer och vackra färger. Men mest imponerad blev jag av att den hade ett sådant djup. Man tyckte nästan att man kunde gå in i rummet som tavlan föreställde. På väggen mittemot var en annan tavla målad under samma tidsperiod av en annan konstnär och den kändes helt platt i jämförelse. Egentligen skulle jag inte lagt till något foto för jag tycker inte att det gör målningen rättvisa. Fast jag gjorde det i alla fall!

Målningen finns i Cenacolo Vinciano, tunnelbanestation (M) Cadorna. Lurigt ställe för övrigt för den röda och den gröna metron möts där plus järnvägen. Vi lyckades gå fel där under min ledning trots att jag åkt mycket tunnelbana i Italien.

Biljetterna till metron kostar 1.50 och köps i tidningskiosken bredvid ingången.

3) Männen

man i Milano

Alla (nåja nästan alla då) karlar i Milano är extremt välklädda: Kritvit skjorta, mörk välsydd kostym och välputsade skor. Och det konstiga var att alla killar, även de halvfula, blev stiliga eftersom de fick en sådan resning i sin fina mundering. Och det bästa av allt, ALLA var trevliga och hjälpsamma. Kvinnorna var också välklädda men det är ju vi med så det var ingen större skillnad mot Borås. Och även de var trevliga!

4) Shopping

Man ser verkligen att Milano är modets och designens huvudstad. Det finns såååå mycket att handla i olika prislägen. Och allt, varenda skyltning i hela stan, är så lockande utfört med utsökt smak!

20180604_122021

Mitt emellan Domkyrkan och operahuset La Scala (som vi för övrigt nöjde oss med att se från utsidan på grund av höga priser) ligger den berömda Galleria Vittorio Emanuele II som byggdes på 1800-talet exakt samtidigt och likadant som gallerian i Neapel. Den är verkligen sevärd och där finns många tjusiga affärer. Fortsätter man sedan gatan bort mellan gallerian och domen är där en  helt fantastisk gågata med alla upptänkliga affärer.

kiko

Vi hittade en affär av märket Kiko som säljer smink, många italienskors favoritmärke. Det säljs i hela världen men har huvudkontor i Milano. Naturligtvis gick vi in och botaniserade och jag fick tag på ett läppstift och nagellack för totalt 50 kronor.

Längre bort på gatan lär ska finnas en outlet med märkesvaror som heter  Touch and Go  men den hann vi inte med.

Däremot gick ett par av oss på marknad. Det finns flera marknader i Milano. Vi gick en tisdag förmiddag på en som låg på Benedetto Marcello,  Metro Caiazzo, grön linje. Det  var tjo och tjim där och massor med människor men vi gjorde en del fynd. Jag köpte en äkta Ralph Lauren-tröja från Kina, en BH och ett par trosor för totalt 3.50. Inga kvalitetsvaror  precis men det var en kul grej!              .

5) Rinascente

IMG_72371

Rinascente som ägs av Berlusconi  har fått pris som bästa varuhus och vi trodde att det var i stil med vårt Åhléns så vi bestämde oss att spendera en halvtimme där. Men oj, vad vi bedrog oss! Det var det lyxigaste tänkbara med bara de stora modehusen representerade och priser som jag inte kunnat betala ens om man tagit bort någon nolla från prislappen. Och det värsta var att jag tyckte inte ens något var snyggt. Alldeles för extremt för min smak. Fast det var roligt att ha sett det!

Längst upp på takterassen ligger ett fint café med alla upptänkliga läckerheter som några av väninnorna besökte och de var helt lyriska efteråt och priserna var överkomliga. Bilden på chokladskorna ovan kommer därifrån.

6) Aperitivo

1634-aperol-spritz-drink-recipe-cocktail-wine-sparkling-water-aperol-bitter

Många barer serverar aperitivo mellan ca 18 och 20 och då ingår det lite mat i drinkpriset

Vi gick till  ett ställe som heter Moscatelli. Det ligger vid tunnelbanestationen Moscova, grön linje. Går man på Corso Garibaldi från tunnelbanestationen så kommer man dit på höger sida av gatan. Det ligger helt nära och har bord på trottoaren och en liten buffé uppdukad innanför dörren på kvällen.

Man beställde in en drink för 8  Euro (alla drinkar kostade så, vi drack Aperol och Negroamarovin)   och sedan fick man plocka åt sig det man ville äta. Det fanns pizza, pasta, grillade grönsaker, kalvkött, korv, polenta, paj, chips mm. Det var meningen att man bara skulle ta lite till drinken och sedan gå ut och äta middag men vi åt oss mätta och ingen protesterade. Vi hade en fantastiskt trevlig kväll!

7) Pinacoteca di Brera

20180605_104657

Jämfört med andra stora städer i Italien har ju inte Milano  så stora konstskatter förutom  Nattvarden men det finns dock en hel del. Det viktigaste muséet är Pinacoteca di Brera (M Lanza, grön linje) med kända konstnärer som Caravaggio (min favorit), Rafael, Giovanno Bellini, Tintoretto, Tizian och många fler. Det finns konst från 1200-talet och framåt men med största fokus på renässansmålarna

Breragalleriet är unikt vad gäller dess tillkomst. Napoleon for runt och stängde kyrkorna runt om i norra Italien och all konst tog han med sig och placerade på muséer bl a i Brera.

Den döde Kristus ovan målad av Mantegna runt 1500 grep tag i oss liksom många andra bilder men det fanns så otroligt många målningar så till slut kände vi att vi inte kunde ta in mer. Vi funderade över om en del målningar var kopior för färgerna var så klara trots att bilderna var många hundra år gamla men vi fick ingen klarhet i saken. Inträdet var 10 Euro och efteråt kunde man pusta ut på någon av de mysiga barerna i närheten.

8) Navigli

IMG_1964

Det finns ju inget naturligt vattendrag runt Milano men tar man den gröna tunnelbanan till Porta Genova  och går Via Vigevano därifrån kommer man till ett område där tre kanaler möts. De fortsätter sedan ner till Pofloden Där var väldigt fint och lugnt med många trevliga barer. Jag tänkte på Trastevere i Rom, tyckte det påminde om det. Ölen kanske var någon Euro dyrare i Navigli  men det var det värt för det var väldigt mysigt.

9) Glassen

glasstrut

Att köpa glass i Italien är ju en allmänt känd företeelse – de har den bästa glassen sägs det. I Milano lär den vara extra god med endast naturliga tillsatser. Själv är jag  ingen glasstjej men kompisarna köpte glass och var väldigt nöjda. Jag  fick provsmaka lite pistageglass och lekte faktiskt med tanken att köpa mig en egen men gjorde det inte.

10)  Peck

Peck Milano

Här kommer ett oprövat tips. På Via Spadari 7 – 9 finns ett delikatessvaruhus i tre våningar. Man kan ta kristallhissen ner i källaren och ta ett glas vin och lite ost eller åka högst upp och ta en Mokaccino – Pecks berömda grädd- och chokladbomb till kaffedrink. Eller köpa med sig delikatesser som parmagiano eller ravioli. Det låter spännade, kanske värt att pröva!

Ja, detta var mina Milanotips. Jag önskar alla blivande Milanoresenärer en trevlig tur. För mig överträffade staden alla mina förväntningar.

Jag vill också passa på att tacka mina fantastiska reskompisar Elisabet, Lena, Maggan, Monica och Monika för trevligt sällskap, många intressanta samtal och glada skratt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bättre njurvärden – 2018, 2019

I fredags förra veckan var det dags igen för det årliga läkarbesöket hos njurdoktorn.  Jag är alltid lika nervös innan men denna gång gick det väldigt bra. Doktor Nielsen sa att jag hade de bästa värdena på 6 år så jag blev jätteglad.

Mitt keratininvärde låg på 123 (133 förra året) urean 5,8, HB 123 och vikt och blodtryck var oförändrat 81,8kg och 70/130 .

Jag har verkligen försökt leva sunt senaste månaderna, dragit ned på alkohol, socker mjöl och kött samt ätit massor med frukt och grönt. Lite kul att se att det faktiskt gett resultat. Nu ska jag försöka ännu mer att leva sunt!

Jag frågade doktorn om det fanns någon möjlighet att sänka blodtrycket för att kunna minska medicinen och han sa att det går genom kost och motion. Så nu ska jag verkligen försöka så jag kanske slipper halva dosen av min betablockerare som gör mig andfådd när jag springer.

Andra frågor som jag hade var om fasta och vitaminer. Doktor Nielsen sa att det inte är farligt att fasta om man har svaga njurar bara man dricker ordentligt. Angående vitaminer berättade han att man kan ta alla sorter utan att få skador bara man håller sig inom den rekommenderade dosen. Det man ska vara lite försiktig med är D-vitamin för det kan ge njurskador vid för hög dos. Jag hade hört innan att man ska undvika både  magnesium och C-vitamin Brus vid njurproblem men det var ingen fara enligt Doktor Nielsen.

När jag en gång i tiden startade denna blogg var det för att kunna komma i kontakt med andra som har lättare njurproblem och  utbyta erfarenheter. Tyvärr har ingen hört av sig än men jag har inte gett upp hoppet.

2 april 2019

Så var det dags för årets besök på njurkliniken. Jag var väldigt nervös för jag hade inte på långt när levt lika sunt som förra året. Helgen innan hade jag varit på weekendresa i London och unnat mig livets goda. Jag dricker aldrig speciellt mycket alkohol men detta veckoslut blev det några glas om dagen. Engelsk mat är inte precis min cup of tea: mycket fett, massor med snabba kolhydrater och jag såg inte ett salladsblad på de tre dagar jag var i London! Så jag tänkte att nu var nog mina värden inte så bra. Fast å andra sidan tänkte jag att varje år inför undersökningen lever jag extremt sunt så i år skulle det bli spännande att se om värdena förändrades om jag inte skött mig lika bra.

Vartannat år går jag till doktor Nielsen och vartannat år träffar jag sköterskan. I år var det dags för sköterskebesök. I alla år har syster Kate skött om mig men nu har hon gått i pension så det var Eva-Lena som tog hand om mig i år.

Det första jag får göra är alltid att väga mig och jag hade på mig den tunnaste kjolen jag kunde hitta i garderoben och ett litet linne. Jag vägde 83,3 kg och det tyckte både jag och Eva-Lena var ganska ok. Det är BMI 26 så egentligen borde jag väl gå ner 3-4 kg men de sista kilona sitter hårt och är svåra att få bort.

Sedan tittade vi på mina värden som faktiskt var ganska ok trots mina utsvävningar. Keratininet var i princip som förra året, 124 och urean 8,5. Eva-Lena sa att trots att det gått upp så var det ganska godtagbart ändå för övre gränsen är 7,9. Blodfetter och levervärden var bra men blodvärdet hade gått ner till 114 men enligt Eva-Lena var det ingen större fara.

Blodtrycket vill doktor Nielsen ha både liggande och stående. Liggande hade jag 135/70 och stående betydligt lägre.

Både jag och Eva-Lena var nöjda så jag cyklade glatt därifrån. Skönt, nu är det ett helt år till nästa besiktning!

17

 

 

 

 

Min upplevelse av Neapel – februari 2018

58077_1708209032283_655051_n

Två gånger tidigare hade jag varit i Neapel som hastigast och då blev jag både förtjust i och förfärad över denna motsägelsefulla stad och kände att jag ville lära känna den bättre. Jag läste en bok av Tomas Lappalainen om staden och en om maffian av Robert Saviano och det gjorde min nyfikenhet ännu större. Så en kväll när jag som vanligt satt och såg min favoritsåpa ”Un posto al sole”  på Rai 3 som utspelar sig i Neapel på bestämde jag mig hastigt och lustigt för att ”nu är det dags” och beställde en resa.

Neapel är Italiens tredje största stad med drygt 1 miljon invånare, belägen en par timmars tågresa söder om Rom. Staden grundades av grekerna 700 f Kr och har styrts av olika nationer under årens lopp, bl a Spanien och Frankrike men även varit en stark självständig stat. 1861 när Italien enades  blev Neapel en del av Italien.

Det som är så speciellt  med Neapel är två saker: Allt är dubbelt och har två sidor, varandras motsatser och jag tänkte försöka berätta om mina intryck utifrån detta dualistiska perspektiv. Det andra är att allt är så MYCKET  där. Om man tänker sig allt som är italienskt och tar det gånger två så har man Neapel. Det tänkte jag också skriva lite om. Så vill jag berätta lite om andra  sevärdheter och företeelser i Neapel med omgivning som jag upplevde och även om min vistelse som sådan.

Från slott till koja

Mitt i staden ligger shoppinggatan Toledo och väster om den finns de enkla spanska kvarteren men i övrigt är det vackra hus där och lyxiga kvarter. Längs stranden ligger flotta hotell på rad. Öster om Toledo är det enklare boningar och smala gator. Staden delas av den spikraka gatan Spaccanapoli som är en lämning sedan den antika grekiska tiden.

20180220_150936

Spaccanapoli leder till gamla stan, Centro Antico, med många gamla vackra kyrkor och andra byggnader.20180219_112822

En  kyrka mig som tilltalade mig var Chiesa di San Francesco di Paola som byggdes av kung Ferdinand I i början av 1800-talet. Den är byggd som Panteon i Rom med en vacker pelargång som är upplyst i alla färger på kvällarna vid det stora torget Piazza del Plebiscito. 20180219_112817

På andra sidan torget hittar man slottet Palazzo Reale som är vackert på utsidan men ännu finare inuti.

20180220_113659

Här är trapphuset. Otroligt vackert i mitt tycke.

20180220_114818

I en av salarna finns ett porträtt på kungen, Ferdinand den I, han som lät bygga kyrkan på andra sidan torget. Han  bodde i detta slott  under sin regeringstid.

20180220_114839

Här är hans tronsal.

20180220_120646

Drottningens salonger var inte sämre med förgyllda möbler och speglar, kristallkronor och vacker konst. Hon hade många salar i sin svit, alla lika vackra.

20180220_121402

Kungens kapell tog nästan andan ur mig, så vackert var det!

Castel Nuovo

En liten bit ifrån torget nere vid vattnet ligger det stora och pampiga  slottet Castel Nuovo som byggdes redan på 1200-talet och det fungerade också som slott . Stort och pampigt!

Det finns massor med andra vackra slott, kyrkor och andra byggnader i Neapel men nu tänkte jag visa den andra sidan av staden – allt det fula.

Inte så vackra men väldigt charmiga skulle jag vilja kalla de spanska kvarteren Quartiere Spagnoli som byggdes som husrum för spanska trupper på 1500-talet men nu bebos av ”vanligt folk”. Gatorna är smala, det är fullt av människor överallt och tvätt hänger från fönstren och över gatan. Mitt bland alltihopa kryssar det scootrar  så man får se sig för när man går runt där.

20180210_114501

Lägenheterna i husen är små och ju högre upp man bor i husen, desto finare anses det vara. Längst ned finns det enrummare så kallade bassi. De består av ett stort kök med dörr direkt ut mot gatan och ibland med ett litet fönster. Dörrarna stod ofta öppna när jag gick förbi så jag kunde inte låta bli att kika in. Det såg rörigt ut i lägenheterna tyckte jag och teven stod alltid på. En stor soffa fanns det också ofta i köken och ibland låg det en signora i den och vilade. Upp till åtta personer lär ska leva i dessa enrummare.

20180220_125641

Jag åt lunch ett par gånger i de spanska kvarteren. Här är min favoritrestaurang Da Peppino. God napoletansk mat, ett fullt glas rödvin för 3 Euro och vänlig personal. Rekommenderas!

En dag var jag ovanför staden i en park och när jag skulle gå hemåt igen hamnade jag på en gata i östra delen av Neapel, där också den största delen av kriminaliteten ska finnas. Och jag blev helt förskräckt. Det var så fult!

20180213_153323

Borta var charmen från de spanska kvarteren! Det var samma typ av lägenheter men mycket mer ovårdat. Skräp och sopor på gatorna, grejer som låg framme och rassliga, trasiga hus. Jag nästan önskade att jag haft med mig en sopborste och en målarpensel för att snygga till det hela lite. Och konstigast av allt var att de människor som kom ut ur lägenheterna var snygga och välklädda. Hur kan de bo så?

Kriminalitet och andlighet

Vi ska titta på en annan sida av motsättningarnas stad Neapel. Samtidigt som staden anses vara den mest kriminella i hela Europa spelar religionen och tron på det övernaturliga en väldigt stor roll.

Den kriminella Camorran har sitt säte i Neapel. Den styrs av tre familjer som ansvarar för var sitt område i stan. Camorran är till antalet medlemmar den största brottsorganisationen i Europa och sysslar med knarkhandel, textilproduktion, beskyddarverksamhet och handel. Polisen gör vad den kan; i Neapel finns det störst antal poliser per invånare i Italien. När jag var där togs nio medlemmar i en av familjerna till fånga.

Maffian är inget som vi turister behöver vara rädda för. Under åren har  tusentals          personer mördats men de flesta dödsfallen sker inom klanerna. En man från Californien som jag träffade kommenterade detta: ” Det är i alla fall bättre än i Amerika, där skjuter man sina grannar”.

Men behöver då vanligt folk vara rädda för brottsligheten? Ja, man måste vara försiktig, inte bära Rolexklocka eller fina smycken och kanske hålla sig ifrån de farligaste områdena. En man frågade mig: ”Hur vågar ni gå ensam, Signora? Är ni inte rädd?”. Så gav han mig en massa tips: ha ögonen öppna, stäng väskan och ha den i knät på restaurangen. Många människor jag mötte sa åt mig att vara försiktig. Och det var jag verkligen. Jag gick inte ut på kvällarna och hade lagom med kontanter på mig och kontokorten i specialsydda fickor på insidan av kläderna. Så inget hände. Däremot läste jag varje dag i tidningen om rån och stölder. En kines som reste med sin familj och bodde på mitt hostel blev rånad på tåget på väg till Pompeji.

Så kommer vi då till motsatsen – det andliga. I Neapel är folk både mycket religiösa och vidskepliga. Det finns många skrönor och tro på det övernaturliga. Många spelar Lotto och kommer fram till sin rad genom drömmar eller upplevelser där allt kan översättas till en siffra. Man tar detta spelande på djupaste allvar.

20180213_160931

I den vackra domkyrkan finns relikerna och blodet tillhörande helgonet San Gennaro som halshöggs år 305. Den 19 september varje år är det helgdag i Neapel och folk samlas i och utanför kyrkan. Kapseln med San Gennaros blod tas fram och församlingen sjunger och ber intensivt i flera timmar tills blodet blir flytande. San Gennaro sägs skydda staden från jordbävningar och vulkanutbrott på Vesuvius. Varje år har man lyckats  få blodet flytande utom 1980 och då uppstod en jordbävning med flera tusen döda. I Neapel tror man på detta under och man har inte vetenskapligt kunnat bevisa hur det hela går till. Spännande tycker jag!

Antalet kyrkor i Neapel är 469 och gemene man är mer religiös än i t ex Rom.

20180220_121602

I Neapel finns sedan 1500-talet en tradition att bygga julkrubbor, en presepio, med Jesusbarnet i centrum och bibliska och jordiska figurer – även här en motsats – efter principen ju mer desto bättre. Denna krubba återfinns i Palazzo Reale och är gigantisk. Men familjerna bygger även sina egna presepi och det finns speciella affärer där man kan köpa allt man behöver till den.

20180220_162035

Man införskaffar först en krubba i önskad storlek……..

20180220_162934

 

……. och sätter sedan dit de figurer man vill ha. Till och med Napoli-spelare kan stå med i krubban!

Känsloyttringar

I Neapel visar man sina känslor. Man möts av så mycket kärlek överallt. De flesta engagerar sig och bryr sig och man får höra ord som bella, chiara och amore som tilltal hela tiden. En man i femtioårsåldern kom fram till mig och sa: ”Ursäkta att jag tittar men era ögon, signora, ser ut som de vore tagna direkt från himlen”. Så gick han! Det skulle aldrig kunnat hända hemma i Borås.

20180218_202023

En av de unga killarna i receptionen på mitt hostel pussade mig på kinden varje kväll när jag skulle gå och lägga mig.

Jag var ju i Italien mest för att träna min italienska och en dag bestämde jag mig för att prata med tio personer när jag gick ut. Det blev tretton! Och alla var vänligt intresserade.

Alla bryr sig om sina familjer. Vuxna män blev stjärnögda när de pratade om sina mammor. Familjen består inte bara av föräldrar och barn utan alla släktingar räknas in. I dödsannonser till exempel som ju i Italien klistras upp på stan finns både kusiner och mostrar och fastrar uppräknade. Mor- och far-föräldrar ses som en resurs och hjälper till med barnbarnen och tas om hand i hemmen. Jag pratade med en man om mina barnbarn och sa att alla föräldrarna jobbar. ”Då tar du väl hand om alla barnen” sa han. ”Nej”, svarade jag.” Va!” utbrast han förvånat, ”varför inte då?” Så olika kan det vara!

Motsatsen då?. Ett fåtal människor var helt nollställda och ointresserade när man tilltalade dem – men de var inte många. Andra visade sina heta känslor i form av aggressioner. Jag fikade på ett ställe där pizzabagarna blev så osams att det slog mer gnistor om dem än om de tända pizza-ugnarna På ett ställe där jag skulle köpa en souvenir pratade tjejen i telefon med en kvinna och bråkade högljutt medan hon tog betalt av mig.

Jag tycker denna intensitet är underbar. Jag får ofta höra att jag är ”too much” i Sverige men i Italien känner jag att jag kan släppa på och vara hur jag vill.

Intensitet

Intensitet, ja. Till och med för mig kan det bli för mycket av det goda. Efter några dagar i Neapel kände jag att det bara blev för mycket. Jag sov i en sovsal med fem bäddar (både män och kvinnor blandat) och hade folk ikring mig hela tiden.

20180212_182606

Min säng var den längst bort längst ned.

20180218_211741

I de gemensamma lokalerna var det alltid fullt av folk. Här sitter jag med en indier och en ungrare. När jag skulle äta lunch i vårt kök den dagen spelades det hög musik på radion samtidigt som en person spelade piano och ett sällskap stod vid receptionen och högljutt diskuterade något.

Jag gick ut på stan och där var det inte bättre. Fullt av folk överallt och alla pratade, ropade och gestikulerade.

20180220_092249

Och trafiken ska vi inte tala om! Det är fullständigt kaos överallt och det tutas för fullt hela tiden. Rött ljus, enkelriktat och parkeringsförbud är det ingen som bryr sig om. I början kunde jag stå tjugo minuter vid ett övergångsställe och vänta.  INGEN stannade. Till slut lärde jag mig knepet. Man bara kastar sig ut och då stannar de faktiskt.

I vilket fall, denna dag fick jag nog av all hets och trängsel och tänkte:” Vad gör jag här när jag kunde sitta i soffan under en filt i min fina lilla lägenhet i lugn och ro och kolla på tv.” Men så tittade jag på kartan och hittade en park norr om staden och traskade dit för att få vara i fred några timmar och sedan kändes allt bättre. Och efter några dagar hade jag vant mig och tyckte bara ruschen var trevlig.

Mat, dryck och shopping

Det sägs att maten blir så god i Neapel på grund av det vulkaniska vattnet. Kaffet är underbart, starkt så skeden nästan står upp av sig själv. Dessutom kostar en kopp espresso under euron. Jag fick en ny favorit: Caffé Machiato som är espresso med lite mjölk.

20180215_095444

Varje förmiddag gick jag till favoritkaféet och beställde in en sfogliatella, en underbar skapelse av smördeg fylld med ricottaost.

20180209_160358

Pizzan uppfanns ju i Neapel och anses smaka bättre där än på alla andra ställen. Margherita gjordes första gången när drottningen med samma namn skulle komma på besök i färger som den italienska flaggan. För 6 Euro kan man få en pizza och ett glas öl.

20180220_132201

Min favorit i Italien är Spaghetti Vongole som jag naturligtvis testade även denna gång.

20180213_155248

 

Frukt och grönt var väldigt fräscht och billigt. Apelsiner för 1 Euro kilot köpte jag varje dag och så hittade jag en grönsak som bara finns i Neapel och heter friarielli. Den var som ett mellanting mellan broccoli och sallad, lite besk men jättegod.

Allt var billigt i Neapel. Det påstås att det kommer 1600 000 ton varor från Kina legalt och minst en miljon ton som passerar utan att lämna några spår. Mycket av godset är förfalskningar och varorna sprids i hela Europa.

20180217_120318

Här är en del av den 11,5 km långa hamnen.

20180217_130048

Mycket av varorna från Kina säljs lokalt. En lördag gick jag till den ”farliga” delen av staden på marknad och gjorde otroliga fynd. Bland annat köpte jag en ullig, glittrig polotröja för en Euro. Fast lite läskigt var det när den mörke killen på bilden blev hotfull när jag tagit kortet. Han gillade inte det. Jag skyndade mig därifrån.

20180210_105733

Såklart fanns det även massor med finaffärer – det är ju motsatsernas stad – och en del ligger i denna vackra galleria som byggdes på 1800-talet samtidigt som en likadan (nästan) i Milano. De flesta affärer hade 70% rabatt så jag köpte ett par tröjor för ca 100 kr styck.

Konst

Man kanske inte tänker på Neapel som en konststad i första hand men här finns många vackra tavlor. I Palazzo Capodimonte hittade jag många kända verk.

20180213_125732

Denna tavla är målad av Botticelli, min favorit, år 1468. Jag gillar hans stil. I Uffizierna i Florens finns många vackra tavlor av honom.

20180213_130407

Jag gick på en kurs om Venedig i höstas och då pratade vi om konstnärer verksamma i Venedig, bl a Giovanno Bellini som målade denna tavla år 1500.

20180213_125644

Den här tyckte jag var vacker. Av Tiziano 1557.

20180213_130858

Även Raffaello var representerad med en målning från 1516

20180213_135823

En något otydlig bild  målad 1607 av min kompis Caravaggio. Eller kompis och kompis…. vi hade  samma favoritrestaurang fast han var där 400 år före mig så det känns som om vi är gamla bekanta! Han blev bara 39 år men målade bland annat denna tavla under den tid han bodde i spanska kvarteren i Neapel.

20180213_130041

Slutligen vill jag visa en lite annorlunda bild av Bruegel. Han målade den i mitten av 1500-talet och den heter ”En blind leder en blind” och skulle symbolisera kampen mellan den katolska och protestantiska kyrkan.

Utflykter

En dag gjorde jag en utflykt till Ischia, den största ön utanför Neapel.

20180218_085242

Båtfärden över tog ungefär en timme.J20180218_095821

Ön var väldigt vacker med apelsinträd fulla av mogna apelsiner överallt. I motsats till Neapel var allt välvårdat och prydligt. På sommaren är det säkert härligt här med alla fina sandstränder. Det finns många thermalbad på ön men tyvärr var jag där en söndag så allt var stängt. Ön kanske inte är lika spännande som systerön Capri men väl värd ett besök. Jag gick en sväng och tittade mig omkring.

20180218_124702

Jag besöket en helt fantastisk borg som hette Castello Aragonese. Den byggdes redan 474 före Kristus men fick sin nuvarande form 1441. Det har plundrats och ockuperats genom åren av många nationer. På 1300-talet var det en jordbävning på Ischia och alla invånare sökte skydd där. 500 år senare flyttade återigen alla invånare på ön dit, 1892 familjer, för att skydda sig från pirater. Senare blev borgen ett fängelse. På ön finns bl a flera kyrkor och ett kloster. Allt är mycket vackert och välskött och förvånande väl bibehållet.

20180218_130417

Här är utsikten från borgen in emot staden. Mina bilder är inte så klara för det var en väldigt regnig dag.

20180218_132203

Bild inifrån borgen.

20180218_132427

Här kommer någonting spännande. I klosterdelen kunde man gå ned för en lång, trång trappa och hamnade i ett litet källarrum. Jag trodde först det var toaletter. Men nej! När nunnorna dött sattes de på en stol här och fick sitta kvar ända tills de var helt ruttna och bara benknotorna återstod. Då begravdes de. Kompisarna, de levande nunnorna, gick ner hit varje dag och bad. Lite läskigt tyckte jag.

En annan dag gick jag på fotboll. Arenan San Paolo ligger i Campi Flegrei, de flegreiska fälten som är ett stort underjordiskt vulkanområde där det på sina ställen ryker ur jorden.

20180215_211011

Fotboll är ju stort i Neapel och när jag var där ledde Napoli den italienska ligan. Det gjorde att den match jag såg, Europaleague Leipzig -Napoli inte rönte så stort intresse och det var ganska tomt på läktarna. Arenan tar 60 000 personer men vi var bara ca 15 000. Men de som var där lät desto mer! För övrigt vann Leipzig till italienarnas stora förvåning.

Slutord

20180209_171914

Som avslutning ska jag försöka sammanfatta mina intryck av den mångfacetterade  staden Napoli. Jag blev faktiskt väldigt tagen av denna stad och nästan lite förälskad. Jag såg allt det negativa men kände att jag kunde bortse från det och njuta av allt det vackra, den kärleksfulla mentaliteten, intensiteten, alla konstverk och den goda maten, ja hela atmosfären i staden.

Alla möten, både med italienare och folk från andra länder gav mig också väldigt mycket. Några har jag fortsatt kontakt med, andra bär jag med mig minnet av i mitt hjärta. Jag tycker att det viktigaste när man är ute och reser är alla kontakter man får med andra människor.

Jag hoppas komma tillbaka till Napoli men nästa gång ska jag nog bo på ett hotell med eget rum så jag kan dra mig tillbaka och smälta alla intryck i lugn och ro.

Arrividerci, Napoli!

Källor förutom det jag hört och sett:

Wikipedia

Fyris Reseguider: Neapel och Sorrento

Tomas Lappalainen: Se Neapel och sedan dö

Robert Saviano: Gomorra

Il Mattino

Språkinlärning på mitt sätt

Ett av mina största intressen är att lära sig främmande språk. Varför undrar ni? Jo, det är skojigt att kunna förstå filmer på andra språk och att läsa böcker på originalspråk är en helt annan upplevelse än att plöja igenom en översättning tolkad av en annan människa. Men det roligaste med att kunna språk är ändå att kunna kommunicera med folk på deras eget språk. Det ger en helt annan kontakt med människorna.

Jag tänkte berätta om vilka språk jag behärskar, i vilken grad och även hur man enligt mig lär sig  och lär ut språk på bästa sätt.

storbritannien

Engelska. När jag började läsa engelska i femman tillbringade vi hela första terminen med att bara läsa ljudskrift. Jag vet inte precis om jag tyckte att det var en bra metod men den funkade tydligen. Jag har alltid tyckt att det varit skojigt med engelska. Kanske det kan höra ihop med att min ungdom sammanföll med den första pophysterin i Sverige och jag och mina kompisar lyssnade på engelsk pop hela dagarna. Jag och bästa kompisen skrev till och med en låt som hette ”How can I know” och skickade in den till Stickan Andersson ( men konstigt nog blev han inte imponerad….).

1967 åkte jag till Sydafrika för ett år och där tränade jag upp min engelska. Det påstods att jag till och med hade Durban-accent!

När jag kom hem läste jag till lärare i bland annat engelska och undervisade sedan i ämnet i 44 år. Jag älskade att ha mina engelsklektioner och tyckte att det var så spännande att försöka väcka en lust hos eleverna att lära sig mera. Hela tiden försökte jag få eleverna att uttrycka sig på engelska och försöka få dem att tycka att ämnet var roligt.

Under mina år som lärare på Fordonsprogrammet på gymnasiet försökte jag få ämnet så yrkesinriktat som möjligt och engagerade även karaktärsämneslärarna. Eleverna fick lära sig motorord och fick också göra muntliga redovisningar i verkstaden och samtidigt visa praktiskt hur de t ex bytte däck. Roligast var när vi hade engelska på Transport. Där fick eleverna försöka lära mig att backa en långtradare med släp med muntliga instruktioner på engelska. De måtte ha varit duktiga för de fick mig att klara av det jag som knappt kan backa min egen personbil!

Trots att jag läst och jobbat med engelska så länge tycker jag inte att jag är duktig att prata. Det hörs att jag kommer från Sverige. Men jag kan så klart prata på ganska bra, kan min grammatik och mina glosor och det engelska språket ger mig så mycket glädje. En bok eller film på engelska tar jag till mig lika enkelt som en svensk och jag kan prata helt obehindrat med en engelskspråkig person.

tysk-flagga-bilder_csp27823884

Tyska. När jag var 6 år tog mina föräldrar ett sommarbarn från Tyskland: Marlies, och vi har haft nära kontakt sedan dess. Hon lärde sig prata svenska direkt men jag tror det ändå var det som lade grunden till mitt  intresse för det tyska språket. Jag läste tyska i skolan med ett resultat lite över medel men inte mer och jag kan väl inte säga att intresset var på topp.

Sedan tog jag min lärarexamen och jobbade några år som mellanstadielärare men sa upp mig till slut för att vara hemma med min tre barn. Av en slump hamnade jag som vikarierande lärare på kontorsutbildningen på AMU-center. Jag hoppade in i alla möjliga och omöjliga ämnen men när de bad mig ta tyska tackade jag nej på grund av bristande kunskaper. Ledningen trodde att det var falsk blygsamhet och satte mig som lärare ändå i tyska. Så det var bara att börja plugga! Jag började med att lära mig frakttermer på tyska och modala hjälpverb och hade genomgång på det i alla klasser.En och annan elev genomskådade mig nog men ingen klagade.

Sedan läste jag in gymnasiets kurs i tyska och pluggade jämt – överallt! Jag hade till och med med mig tyska grammatiken när jag gick på toa! Därefter åkte jag till Göteborg och gjorde 20-poängskursen på universitetet där. Efter det väntade 40-poängaren, också i Göteborg, och i den ingick en månads studier i Staufen i Tyskland. Jag lämnade barnen en månad – farmor och mormor ställde upp – och for ned till underbara Schwarzwald för att studera.

I Staufen blev jag inkvarterad hos en jämnårig lärare som heter Gabi. Vi fann varandra direkt och blev vänner för livet.

Vi pluggade tyska hela dagarna i gruppen och på kvällarna gick vi till Lottes Kneipe och drack en ”viertele Gutedel Trocken”, ett underbart vitt vin. Vi fick god kontakt med lokalbefolkningen och deltog i byns alla evenemang den månad vi var där och helgerna tillbringade jag med min värdfamilj. Det var fortfarande svårt att prata tyska, att få det där riktiga flytet, men när jag skulle ha det muntliga slutförhöret tog läraren med mig till Lotte och med hjälp av ett par Gutedel Trocken klarade jag förhöret med glans.

Väl hemma i Sverige fortsatte jag både med studier och undervisning i tyska. Till slut hade jag fått upp flytet i mitt tal och det fick jag genom att läsa tyska kärleksnoveller, typ Mitt livs novell. Jag hängde alltid med näsan över mina tidningar och till slut satt språket. Plus att jag ofta träffade mina tyska vänner och pratade ”vardagstyska”.

Min filosofi är att man ska lära sig ett nytt språk måste man lära sig det på samma sätt som ett barn lär sig sitt modersmål: utsätta sig för språket och sedan peu om peu snappa upp ord och kunna prata. Det räcker inte att kunna grammatiken perfekt, läsa texter och plugga ord. Man måste omge sig med språket och nöta in fraser och uttryck. Det är också så jag försökt lägga upp min inärning och undervisning i de olika språken.

På AMU började jag arrangera kurser i tyska för företagen i bygden. Jag tog hit min väninna Gabi från Staufen och tillsammans la vi upp kurser i tyska där kursdeltagarna fick lära sig både att prata om sitt yrkesområde och att hantera det sociala som ju inte är riktigt samma sak i Sverige som i Tyskland. Vi hade en österrikisk kock på AMU och han ställde upp och lagade tysk mat och hela tiden måste deltagarna prata tyska. Allt gick bra och framför allt hade Gabi och jag kul!

Efter åren på AMU började jag på högstadiet som lärare i bland annat tyska. Av en slump fick jag kontakt med en lärare i Espelkamp, Borås vänort i Tyskland och vi lyckades få till stånd ett elevutbyte med en skola där. Vi åkte ned till Tyskland med 50 elever och fick bo hemma hos de tyska eleverna. Sedan kom tyskarna till oss och gjorde motsvarande vistelse. Allt gick bra förutom några smärre kulturkrockar t ex när den tyske manlige läraren gick in i dambastun i badhuset spritt språngande naken eller när våra tjejer blev förtjusta i de tyska betydligt vuxnare killarna och de svenska gossarna blev avundsjuka och ville slåss vilket fick till följd att tyskarna hotade att ta fram knogjärnen och vi fick ringa till polisen. Men skoj hade vi i alla fall! Tyvärr blev det inga fler utbyten för skolan för jag bytte jobb och ingen annan ville ta över. Som tur var fortsatte en kollega på en annan skola med skolutbytet och det fortsatte i många år. Jag har fortfarande kontakt med den tyska läraren och hans familj.

Bytte jobb, ja. Under min tid på högstadiet kände jag att jag nog skulle vilja jobba på gymnasiet och skrev därför in mig på universitet i Uppsala och läste  60-poängskursen i tyska, vilket krävdes för att man skulle få tjänst på gymnasiet. Jag kände att jag ville gå vidare och jobba mer yrkesinriktat. Jag hade fått smak för detta under högstadietiden då jag jobbade  parallellt med företag i min lilla firma som jag grundat. Två gånger varje vecka åkte jag upp till Vänersborg och hade banktyska för Sparbanken Västs huvudkontor där. Men det var många och långa förberedelser innan jag kunde starta kursen. Först åkte jag ned till Tyskland på studiebesök på en bank där. Mycket intressant och jag lärde mig massor. Sedan praktiserade jag en vecka på bankkontoret i Vänersborg för att lära mig branschen. Jag minns att jag blev riktigt duktig på att räkna hundralappar snabbt. Efter det var det bara att plugga in hela bankvokabulären och skriva ett läromedel och köra igång med kursen och sedan höll jag på ett halvår med den. Jag blev som en i gänget där på banken och fick till och med vara med och äta tårta och fira när de gjort extra fina affärer. Fast det hela hade ju ett pris. Jag jobbade både som högstadielärare, lärare i banktyska, var ensamstående mor till tre barn, hjälpte min gamla mamma samt hade hus och sommarstuga att ta hand om. En dag när jag skulle köra till Vänersborg somnade jag vid ratten i Magra och körde av vägen. Tack och lov klarade jag mig men bilen fick ordentliga skador. Jag blev nog lite rädd och gick till doktorn och där fick jag ett varningens ord: ”Du har under en längre tid arbetat hårdare än du har kapacitet till och fortsätter du så här så kommer det att ta en ände med förskräckelse” Och det gjorde det fast flera år senare då jag blev om inte utbränd så i alla fall vidbränd. Men det är en annan historia.

Efter mina studier i Uppsala fick jag jobb på Fordonsprogrammet på gymnasiet och ville genast börja undervisa Transporteleverna i tyska. Jag frågade min rektor om jag fick fria händer. ”Jodå, kör på bara”, tyckte han. Men jag hade ju ingen aning om vad en chaufför som ska köra i Tyskland behöver kunna så jag frågade runt om någon kände någon som körde på Tyskland. Jo, en kollega hade en granne på landet som körde varor till Tyskland  och jag fick följa med honom i jobbet en hel vecka. Vi åkte en söndag morgon och kom hem sent fredag kväll och åkte runt i hela Tyskland och lämnade och hämtade varor. Jag sov i framsätet dubbelvikt över växelspaken och väcktes varje morgon klockan sex av : ”Nu Barbro åker vi om fem minuter” så det var bara att gå ut och huka sig i busken och karva ur tänderna. Tvättade mig gjorde jag knappt på hela veckan. Chauffören livnärde sig på kaffe och John Silver och en macka som jag sprang ut och köpte när vi passerade någon stad. Det var stressigt att hinna mellan firmorna och när vi sedan kom fram fick vi vänta tills någon behagade hjälpa oss. Det gällde att buga och bocka för Herr Meister som dirigerade lastning och lossning. Jag fick lära mig vilken otrolig hierarki det är på de tyska företagen. Och chauffören stod lägst! Fast den som var ännu lägre var jag för  jag uppfattades som en lösaktig kvinna som han plockat upp på vägen. Men kvällarna var trevliga. När vi jobbat klart för dagen parkerade vi vid någon flod, tog fram grillen och en flaska vin och hade det väldigt mysigt.

När jag kom hem från min resa organiserade jag min kurs och visste nu verkligen vad jag skulle lära ut. Jag kallade kursen Fordonstyska och eleverna fick lära sig tyska fraser, motortermer, företagsklimat i Tyskland, trafikregler och hur man förväntas uppträda i Tyskland. I och med att jag själv rest med en chaufför i Tyskland fick jag stor respekt från eleverna för de tyckte att jag visste vad jag pratade om.Vi gjorde även varje år en resa till Tyskland. Eleverna fick olika uppgifter att lösa i Tyskland genom att fråga dem som bodde där och vi besökte också olika företag. Och vi hade vansinnigt roligt! Ett tag var det 40 fordonskillar som läste tyska. För något år sedan träffade jag en elev på puben som jag haft i tyska 10 år tidigare. Han berättade att han och gänget fortfarande åker till Tyskland varje år. ”Och då kör vi med fraserna som vi lärde oss hos dig” berättade han. Då kände jag att jag lyckats med min undervisning!

En god vän till min samarbetspartner i Tyskland från högstadiet kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av ett liknande samarbete på gymnasiet. Jag nappade såklart och under tio år hade vi regelbundet ett utbyte där våra Fordonsgrabbar åkte till Tyskland några veckor, bodde i familj, jobbade på märkesverkstäder och deltog i studiebesök och utflykter. Sedan besökte tyskarna oss på liknande sätt. EU finansierade. Detta gav oss så otroligt mycket, både ledare, företagare och elever. Tyvärr dog samarbetet ut när jag och den tyske läraren gick i pension.

De sista åren jag jobbade hade jag ingen tyska för det var ingen på skolan som ville läsa tyska. Eller om jag ska vara riktigt noga, ingen i ledningen prioriterade tyska och gav inte eleverna möjlighet att läsa tyska eftersom det inte fanns som tillval. Jag försökte påverka men utan resultat. Jag är säker på att om jag fått lägga upp mina kurser på mitt sätt och gått ut i klasserna och gjort reklam hade vi fått elever.

Hur har jag det med tyskan i dag då? Jag är duktig på tyska, bättre än engelska faktiskt och pratar  flytande. Ibland får jag till och med frågan från vilken del av Tyskland jag kommer. Jag läser helt obehindrat och förstår allt när jag ser på tv (har två tyska kanaler). Det är kul att ha erövrat språket men jag känner inget behov av att lära mig mer eller åka till Tyskland förutom för att träffa mina vänner förstås. Det känns som om jag är klar med både språket och landet. Och som pensionär har jag ibland mardrömmar. Jag drömmer på natten att jag undervisar i tyska i en sjua och jag glömmer först att gå dit. Sen hittar jag inte salen, har ingen ordning på eleverna, kan inte deras namn och hittar inga böcker. Så det känns som jag även är färdig med att undervisa i ämnet. Men jag måste ändå säga att tyskan gett mig otroligt mycket, trevliga upplevelser, många fina kontakter och framför allt glädjen att tillägna sig ett språk och en kultur.

italien-pisa-lutande-tornet

Italienska. Ibland tror jag att jag levt i Italien i mitt förra liv för det har alltid varit så bekant för mig. Min kompis och jag var på badsemester i Italien med våra familjer när vi var 14 och vi bara älskade det. På åttio-talet var jag med min familj i Venedig, Florens och Pisa och kände mig hemma hela tiden.

För ca 20 år sedan inledde min skola ett utbyte med en skola i Prato utanför Florens och i samband med det erbjöds vi lektioner i italienska. Vi gjorde ett förberedande besök och blev goda vänner med den som drev projektet, Ubaldo, en förtjusande italiensk man, intresserad av både projektet och Sverige och otroligt social.

Problemet var bara att när utbytet väl skulle genomföras hade Ubaldo flyttat till Florens och inga andra var intresserade av oss. Vi gav oss iväg per buss, 50 mediaelever och ett antal svenska lärare. De manliga lärarna fick bo på hotell men vi kvinnliga lärare och eleverna inkvarterades på ett pojkkloster med en rektor som inte ville ha oss där. Pojkarna på klostret var svältfödda på kvinnlig fägring och blev helt till sig av så många tjejer ikring sig och kulmen nåddes när en av våra kvinnliga lärare la sig på taket och solade i en minimal bikini till rektorns fasa. Hon blev helt rabiat men vi lyckades till slut blidka henne! Skolan ville inte heller ha oss där så de gjorde minsta möjliga för oss. Men vi hade ganska trevligt ändå och så här efteråt skrattar vi åt alla incidenter. Och Ubaldo har blivit en kär vän som vi träffar då och då.

Men intresset för italienska språket var väckt för min del och jag har studerat italienska i alla år sedan Pratobesöket. Jag har gått många kurser hemma i Borås med skiftande kvalitet på lärarna. Dessutom har jag studerat italienska på universitetet i Göteborg. Det var en otroligt hög studietakt så man fick plugga hårt men ack, så roligt. Lärarna var kompetenta, kunniga och stimulerande så det var en härlig tid. Tyvärr har man problem med ekonomin på universitetet och ämnet var väl inte tillräckligt lönsamt så verksamheten lades ner.

Tre gånger har jag studerat italienska i Italien. Jag gick på ett institut i Florens i en månad och bodde hos en rar italiensk dam som kom och satte sig på sängkanten varje morgon och småpratade. Där bodde också en kursare, en amerikanska i 70-årsåldern som skaffat sig en ung italiensk älskare och ville lära sig prata med honom. Kursen var väldigt bra med duktiga lärare och trevliga kursare. På förmiddagarna studerade vi och på eftermiddagarna gick vi på matlagningskurs eller åkte på utflykt. Jag lärde mig väldigt mycket italienska men språket är svårt och jag kände ändå att jag hade långt kvar till att erövra språket på riktigt.

Nästa utlandskurs var i Tropea, denna underbart vackra stad i Kalabrien i söder. Kursen var bra men alltför avancerad för mig. Vi satt mest och pluggade konjunktivformer som jag ändå aldrig använder och jag kände att jag behövde träna på att prata. Jag fick två kompisar som gick samma kurs och bodde i samma lägenhet. En var hjärnkirurg från Wien och den andra jobbade på EU-kontoret i Bryssel. Vi hade jättekul ihop och pratade faktiskt italienska med varandra hela tiden. I kursen ingick många utflykter så vi fick se städerna runtomkring och de Eoliska öarna med en aktiv vulkan. En dag fick vi ta en ridtur. Ja, det var en väldigt trevlig och lärorik kurs trots alla konjunktiv. Ett par år senare åkte jag dit igen på kurs.

Sedan har jag läst mycket italienska hemma på egen hand  och just nu tycker jag det fungerar bäst. Och ni som känner mig vet ju att jag gör inget till hälften utan går all in. ”Dit det bär så bär det” sa både mamma och min chef på AMU om mig! Vad gör jag då? Jo jag har skrivit lappar med ord, italienska på ena sidan och svenska på andra som jag repeterar varje morgon. Varje söndag lägger jag undan de 100 jag kan och tar 100 nya. Drygt 3000 lappar har jag i prydliga buntar om 100 lappar och ca vart fjärde år repeterar jag dem. Ja, jag vet det låter helt sjukt men det funkar för mig. Och jag har faktiskt introducerat metoden för elever i skolan och vissa har faktiskt nappat på den!

Sen tittar jag mycket på teve. Jag har tre italienska kanaler och teven står på här hemma mest hela dagarna. Som jag skrev innan, jag tror på att höra mycket av ett språk och på så sätt översköljas av det så att det fastnar, precis som ett barn lär sig modersmålet. Varje kväll ser jag en såpa från Neapel och missar inte gärna ett avsnitt av den. Söndag förmiddag ser jag på gudstjänst följd av påvens välsignelse och de flesta kvällar går det en film eller serie kl 21.25. Jag brukar lägga på italiensk text och då förstår jag det mesta.

Jag läser även böcker. Enklast är att läsa typ Harlekinböcker, romantiska kioskromaner. Enda felet med de böckerna är att tjejerna  är så våpiga, jag irriterar mig hela tiden. Men språket är enkelt och bra.

Det som fattas för mig nu är fraser som sitter som berget i hjärnan. Man kan inte börja ta ut satsdelar i huvudet när man ska prata då hinner folk gå därifrån innan man pratat färdigt, det ska bara sitta där och komma när man behöver det. Jag tror jag hittat lösningen. Det finns ett läromedel från 80-talet som heter Buongiorno Italia som SR gav ut och även gjorde radioprogram till.

buongiorno-italia-bok-4

Jag råkar ha  radioprogrammen till de tre första programmen till bok nr 4 så jag skickade efter boken  som fortfarande finns på Adlibris. Här intensivtränas fraser och konstruktioner så de verkligen sitter. Dessutom är programledarna mycket trevliga att lyssna på och skojar friskt med varandra. Jag har testat de flesta läroböcker som finns på marknaden och enligt mig är detta det bästa läromedlet trots att man blir lite full i skratt för bilderna ser verkligen antika ut. Till bok nr ett och två finns det tv-program på Youtube. Också antika men mycket bra. Dock tror jag inte radioprogrammen går att få tag på i dag.

Men bäst ändå lär man sig genom att åka till Italien. Jag har varit där 20 gånger och försöker åka dit några gånger om året. Helst åker jag ensam och bara går omkring. Det kommer alltid någon och börjar prata, speciellt om man är i södra Italien och då tränar man verkligen språket. Jag blev inspirerad av min såpa-serie som jag tittar på så i veckan ska jag till Neapel och bo där ett par veckor. Det ska bli väldigt spännande.

Jag känner ändå att det börjar lossna nu med italienskan och att det börjar flyta på någorlunda. Jag tyckte att det var svårt att komma igång med tyskan men det löste sig ju till slut. Men italienskan har varit sju resor värre. Jag kan min grammatik, massor med ord men har väldigt svårt att få upp flytet när jag pratar. Men jag ger inte upp! Till slut smattrar jag väl på som kvinnorna i Neapel. Nej, skämt åsido men det går i alla fall framåt.

Jag har behörighet att undervisa i italienska till och med årskurs sex så nu börjar jag leka med tanken att ordna en kurs för pensionärer. Det ska vara en lättsam kurs uppbyggd kring fraser, fakta om trevliga ställen i Italien, musik och mat. Få se om det kan bli av. Jag tycker det skulle vara roligt och nu tror jag att jag äntligen har kompetensen.

frankrike_eiffeltornet_paris

Franska. Jag hade tänkt att när jag blev pensionär skulle jag kunna italienska flytande och börja studera franska som jag faktiskt läste i skolan men glömt det mesta av. Nu blev det inte riktigt så men eftersom jag tycker att italienskan går ganska bra nu tänkte jag att det kunde vara dags för franska och har hoppat på en nybörjarkurs på senioruniversitet. Vi har bara haft första kurstillfället än så vi får väl se hur det går.

Horizontal floral border. Pattern, seamless. Flower garland of r

Nu är det säkert inga läsare kvar för det var förfärligt så långt och utförligt detta blev. Det ena gav det andra och det fanns så mycket jag ville skriva om trots att jag bara kort från början tänkt beskriva mina inlärningsmetoder. Jag har i alla fall haft trevligt när jag skrev och för mig känns det kul att ha allt nedskrivet. När jag blir gammal och gaggig och glömt allt kan det nog vara trevligt att titta tillbaka.

Sammanfattningsvis vill jag säga att de olika språken ger  mig så mycket och jag känner fortfarande en sådan glädje i att kunna mina språk och få alla möten med människor från andra länder. Så mitt tips till alla är: Läs språk! Man är aldrig för gammal för att lära ett nytt språk. Om jag får leva länge och inte blir senil ska jag börja med portugisiska efter franskan! Tack för mig!